Det går knappt en dag utan att jag fascineras av min dotters utveckling, hur hon nyfiket och med sådan livsglädje och energi lär sig nya saker och utforskar allting grundligt. Hur hon lär sig så snabbt och plötsligt kan saker som vi inte ens har märkt. Idag till exempel upptäckte vi att hon kan stå själv i flera sekunder utan att hålla sig i någonting alls, hon bara står! Och så tillslut sviktar balansen, men då tar hon elegant emot sig med händerna så att hon hamnar i krypställning och så kryper hon iväg. Eller så landar hon på rumpan, och så sitter hon där så fint. Efter det har jag ställt henne "fritt" varje gång jag lyft henne ur barnstolen eller har haft henne i famnen, och det fungerar hela tiden. När sjutton lärde hon sig det liksom?
Hon går ut efter möbler nu också, tar sig fram längst hela soffan eller från en köksstol till bordet och sedan en annan stol. Och nyss satt jag i soffan och betraktade henne, utan hennes medvetande, och blev precis så där stolt och förälskad som bara mammor och pappor blir över sina barn. Hon höll nämligen på att pilla med låset på en resväska, och så fick hon syn på en napp som låg kvarglömd i gåvagnen. Då kröp hon dit, satte nappen i munnen (först upp och ner men det rättade hon till) och reste sig sedan med hjälp av gåvagnens handtag för att nå tunnan där en pastaslev som Meja älskar skymtade. Med ett grepp om tunnans kant släppte hon handtaget på gåvagnen och tog upp sleven och så satte hon sig ner och lekte med den på golvet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar