Flera decimeter har fallit de senaste dygnen och det snöar fortfarande massor utanför.
Men det är vackert, otroligt vackert!
Jag älskar när snön lägger sig som en mjukt täcke på taken och granarna, och alla stolpar och och stubbar får små vita maränghattar av snö.
Meja har åkt på världens bonnförkylning med feber och hosta, stackarn. Det hela nådde sin kulmen i torsdags när vi var i lägenheten, den är så kall och kylig nu innan vi fått dit ordentligt med mattor och möbler. Ett tag var hon så hysterisk och ledsen och varm att jag trodde att hon hade feberkramper.
Jonas kom hem från jobbet flera timmar tidigare och vi tänkte åka till Astrid Lindgrens barnsjukhus med henne, men efter att jag fått i henne lite alvedon så piggnade hon till och blev lite gladare igen. Hon satte i sig en rejäl portion spagetti med köttfärssås och sedan var hon nästan som vanligt igen, förutom att hon snorade då förstås.
Och vet ni vad som hände då?
Hon satt och lekte på mattan och så fick hon syn på eluttaget på väggen och så kröp hon dit!
Äntligen har hon fått till det, hon har kämpat och övat i flera veckor nu och stått på alla fyra och gungat.
Nu har hon förstått galoppen och kan koordinera armar och ben och förflyttar sig helt för egen maskin.
Det är stort!
Lite ledsen var jag eftersom jag hade planerat att träffa Anna-Karin och Sara på stan och umgås, men det blev det ju inte tal om när Meja var så där dålig och det var så fruktansvärt kallt ute.
Men men, nu har vi ju lägenheten och kan umgås hur mycket som helst framöver!
Och jag var ju förstås otroligt lättat över att Meja repade sig och mådde bättre, det är ju så klart det viktigaste av allt.
Idag har vi varit hos doktorn här i Hallstavik som har undersökt Meja och konstaterat att det inte rör sig om öroninflammation eller något annat obehagligt. Skönt!
Just det ja, Meja har börjat köra bil också. Sa jag det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar