Det värsta med livet som nybliven mamma var inte som jag hade väntat mig att jag skulle ha svårt att stå ut med Mejas skrik, att jag skulle ha ont efter förlossningen (jag hade enorm tur, jag sprack ingenting och fick inga hemorrojder eller något sådant, och var helt färdigläkt efter två veckor) eller att jag skulle känna mig ensam och utlämnad. Nej, det värsta var att jag blev så enormt blödig.
Först nu klarar jag av att se nyheterna på TV, jag kan gå förbi fyllona i centrum utan att få en stor klump i halsen och jag kan läsa i tidningen om barn som är sjuka eller har det svårt på olika vis.
Tidigare har det varit hemskt, jag har fått sådan fruktansvärd ångest och smärta i bröstet, som knivar som skurit i hjärtat så fort jag hört talas om fattiga eller sjuka barn, barn som blir retade, barn som far illa på olika sätt. Eller djur, eller missbrukare eller vad som helst.
Det är ju förstås inte så att dessa hemskheter går mig obemärkt förbi nu, men jag kan hantera det åtminstone.
Jag börjar inte grina för att en treåring framför oss i kön på Ica inte får köpa godis en tisdagkväll för sin mamma. Eller av att se en död grävling på vägen. Liksom sådana där grejer, det är inte normalt att reagera som jag gjorde förut.
Men nu börjar jag komma i fas igen, och det är tur, för snart är det bara jag och Meja på dagarna och då behöver jag vara lite stabil.
Det var lite som under min graviditet, det värsta var inte foglossning eller illamående eller humörsvängningar eller sådana "normala" saker, utan för mig var det jobbigaste att jag drabbades av fruktansvärd beslutsångest. Inte någonting kunde jag bestämma, utan höll på att hatta fram och tillbaka hela tiden, för minsta grej! Jonas höll på att gå i taket, och jag förstår honom.
"Det vore kul att ta en öl ikväll på stan, ringa någon kanske?" kunde jag föreslå. (Och ja, jag menade förstås alkoholfri öl).
"Ja verkligen!" sa Jonas och började kolla i telefonen efter någon att ringa.
Sedan gick vi hem och åt, och när det blev dags att börja göra oss klara ville jag absolut inte ta någon öl på stan. Jag kunde inte tänka mig något värre faktiskt. Och Jonas ville inte åka själv och lämna mig, så han fick vackert stanna hemma han också.
Och så där höll jag på, i flera månader. Med allt. Till slut vågade jag inte längre föreslå någonting, för jag visste ju att jag bara gjorde Jonas besviken med mina hastiga ändringar, och det kan ju inte varit så roligt heller med en tjej som aldrig hade några egna förslag till något heller.
Stackars Jonas.
Men tack och lov gick det över när Meja kom i alla fall. Men så dök ju blödigheten upp förstås.
Undra vad det blir för skoj nästa gång? Haha
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar