Efter ett par dygn på BB började rummet liksom krympa. Vi hade sett samma väggar, känt samma doft, legat i samma ställning en aning för länge, så vi bestämde oss för att hämta andan utanför avdelning 73 och ge oss ut i den stora världen. Det vill säga huvudentrén till SÖS. Pressbyrån skulle bli vårat mål.
Vi hade fått låna en bärsjal på BB, den var verkligen bra! Med den vågade vi oss iväg ut genom dörren på skakiga ben (och ömt bäcken i mitt fall).
Alla som har varit på BB SÖS och gått mot huvudentrén genom kulverterna vet att den vägen är ganska lång. Det är flera korridorer och hissar som ska passeras, och på den vägen hinner man möta en hel del människor. Just denna dag, den 17 juni 2011, var alla dessa människor av någon anledning galna pundare om ville sticka Meja med använda HIV-kanyler, förrymda barnamördare eller galningar som aldrig fått egna barn och som tänka slita åt sig våran perfekta dotter och fly därifrån snabbt som ögat.
Vi barrikerade oss mot alla dessa galningar bäst vi kunde, jag gick liksom som sköld framför Jonas som gick med Meja mot bröstet i sjalen, väl dold.
Ändå var det några jävlar som stannade till och försökte kika in på henne. Jag kände mig allt annat än bekväm.
Vi pep in på Pressbyrån, vaksamma som hökar, köpte snus och tidning och drog snabbt som ögat ut igen, och tillbaka hela vägen till vår trygga avdelning 73 så snabbt vi bara kunde.
Våran första utflykt med Meja var avklarad, och hon var fortfarande i livet.
Puh.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar