Stockholm i mitt hjärta

Slutet på december och början på januari har varit lite som semester i år, fast liksom på vintern.
Det har varit oroligt avkopplande och härligt att få vara på heltid ute i huset om dagarna nu när jag är ledig med Meja. Vintern gör sig helt klart bättre här ute. Mörkret och stjärnorna gör natten vacker, solljuset mellan tallarna är vackrare än solljuset mellan höghusen. Snön får ligga kvar på marken här, i stan smälter det till blask på en halvtimma.

Men idag åkte vi till Stockholm allihop, Jonas skulle jobba och jag och Meja skulle på besiktning av vår nya hyreslägenhet. Kvart i nio släppte Jonas av oss vid Tekniska, och vi fortsatte färden kommunalt mor Fruängen. Och även om det luktade piss i hissen och det var fullt av folk på perrongen och ingen ville släppa fram oss vid spärrarna så kände jag att jag var tillbaka i min stad. 
Jag hann inte längre än till Gamla stan innan vi stötte ihop med en gammal kompis, Erik, som skulle till jobbet i Midsommarkransen, så vi fick sällskap en ganska bra stund.
Sedan gick vi till lägenheten och tittade, jag tror att det kommer bli så jäkla bra med den.
Den har lite funkisstil i köket, med gamla beslag och specerihyllan kvar. Badrummet är helkaklat vilket kommer bli otroligt skönt eftersom vi hela tiden måste sitta och duscha och vara försiktiga med stänk här på landet. Som sagt, det kommer bli skitbra. Och så längtar jag som tusan efter alla mina kompisar som jag inte träffat på eeeeevigheter känns det som! Det ska det bli ändring på nu!

Meja har börjat ge ifrån sig en slags illtjut, utan att jag tror att hon egentligen vill något. Ungefär som om hon bara vill testa sin röstförmåga. Samtidigt så har hon kommit in i något slags utvecklingssprång/börjar få tänder/har mardrömmar/eventuellt en kombo av alltihop och det är rätt jobbigt med hennes oväsen. Inte minst på nätterna. Suck. Jag hoppas innerligt att det är något övergående.

Hon är nära nu, nära att krypa. Hon kan då och då komma upp på alla fyra, och så står hon där och gungar. Ibland använder hon huvudet till hjälp och ibland rumpan. Men det liknar mer och mer kryp för varje dag.
Samtidigt som hon kämpar med krypandet ropar hon MA-MA-MA-MA-MA-MA! om och om igen.
Det måste väl ändå betyda mamma va? ;-)